På marker som brukats i minst ett halvt millennium, och säkert mer, ligger Fryebo.
En by som inte slagits sönder av jordbruksreformer utan ligger stadigt samlad runt den gemensamma brunnen, byns mittpunkt. Det är tydligen något såpass ovanligt så att Fryebo räknas som ett kulturhistoriskt riksintresse. På många sätt är det en Bullerbyscen man hamnar i när man kliver in i byn.
Av det man ser idag tog mycket form under första halvan av 1800-talet. Då byggdes de fyra gårdarna som står här idag, en för varje väderstreck. Norrgården, Östergården, Södergården och Västergården.
Verksamheten på gårdarna både följer och formar landskapet. Får, kor och hästar betar i hagar som betats i hundratals år. Här är det inga milsvida fält med monokulturer, utan ett spräckligt landskap som ger plats åt en rikedom av mångfald.
Vi älskar den mångfalden och tror att en rik variation av arter, sorter och landskapstyper gynnar allt liv på gården. Inte minst vår egen livskvalitet. Att ha blommande träd, bärbuskar och andra växter som avlöser varandra växelvis under hela säsongen gynnar både våra egna bin och vilda humlor och fjärilar. Att ha sorter som inte mognar exakt samtidigt gör att vi kan äta färska frukter, bär och grönsaker under en längre period och med större variation av smaker. Och om något går fel kanske vissa sorter står emot väder, sjukdomar och skadedjur bättre än någon annan.
Vi i Västergården är de nyaste människorna i byn. Samtidigt är vi bara den andra släkten som bor på gården. Innan oss hade den varit i samma släkts ägo sedan den byggdes 1840.
Julen 2024 flyttade vi in. Då hade vi vuxit ur vår villaträdgård och fyllt den med så många bikupor, fruktträd, bärbuskar och höns som det gick att få plats med. Vi letade länge efter en gård, och nu är vi väldigt tacksamma över att ha hittat rätt.
Våra första år på gården kommer bestå mycket i att hitta vad gården vill och låter oss göra. Att hitta balansen mellan att förvalta och förädla. Att vårda arvet en gammal gård för med sig, och att se framåt på vad vi vill att gården ska bli, inom ramarna för vad landskapet och vårt eget lilla kretslopp tillåter. Vi kommer nog aldrig bli de mest rationella bönderna som mäter allt vi gör i ton. Vi kommer heller aldrig bli de bönderna som specialiserar oss på en enda sak och sprutar bort allt som är i vägen. Då är vi hellre småskaliga småbrukare som har lagom många djur som passar in i gårdens kretslopp. Som odlar mat vi gillar, och säljer av det överskott som blir när vi lyckas producera mer än vi behöver själva.
Andreas och Julia Leffler
Fryebo Västergården